Vi har fått en ny kusin. En puddel-kusin! Hon är nästan som fawnfärgad, men med väldigt liten och spetsig näsa. Hela hon är väldigt liten, till och med jämfört med hur ynkligt liten lilla Gryn var när hon kom. Hon har flyttat in hos mattes lillasyster. Hoppas bara att inte den där gråa besten till katt äter upp lilla puddlaren!

Hon heter nåt fancy-schmansy, men kallas för Anzu (Ann-So). Det betyder tydligen att hon är en aprikos... Men det ser väl vem som helst att hon inte är, hon är ju en hund! (även om hon skam till sägandes har ett katt-halsband på sig...kolla fiskarna bara!)

Välkommen kusin!

Matte har städat ute. ”Inför vintern” säger hon. Plockat in massa saker som ligger ute och skräpar och så. Vi har haft alla leksaker på bron hela sommaren. Praktiskt att kunna gå och hämta nån kul moj om man vill att lillasyster inte skall bita en i benen...

Nu tyckte matte att leksakerna också skulle vinterstädas. Plockade in alla och sorterade ut det som var hårt. Sen stoppade hon alla mjuka grejer i TVÄTTMASKINEN!!! Illvilligt och elakt!! Dom som luktade så lagom surt och intressant... Nu luktar dom starkt och lite stickigt. Smakar ingenting... Varför är människor sådana? Man kan ju tycka att den goda lukten inte skulle spela någon roll, dom känner ju knappt något i alla fall med sina oanvändbara nosar.

Nu har vi i alla fall en korg med grejer inne i köket istället. Bara att börja jobba på en mer acceptabel doft. Kanske man kan släppa ner något i toaletten...?