Stackars alla hundar som tillbringar livet med att gå i koppel. Med att göra sina behov i vägkanten, i värsta fall på asfalt när man riskerar att väta ner tassarna... Att måsta följa sin matte eller husse dit dom själva tycker det är trevligt att gå, i deras tempo, utan chans att inspektera och markera.

Bäst är ju att gå utan koppel. Kunna nosa om man vill, stanna om man vill, springa om man vill. Brotta ner sin syrra då och då. Äta lite fågelbajs eller plocka upp nån kul pinne. Hoppa ner i ett dike fullt av vatten! Springa genom ris så att man får pinnar i pälsen.

Matten spankulerar på i sin malande, för det mesta alltför långsamma takt, men det gör inget för man kan passa på att ta lite extra rundor och avstickare och på så vis göra prommenaden tio gånger så lång och intressant som om man gått i hennes tempo och riktning.

Jag har för all del hört talas om sådant som heter flexi-koppel. Det verkar fånigt tycker jag. Undrar vem som är flexi egentligen, matte eller hunden?

Fram för lös hund så får man en trevlig stund! /Tuffa